Ernst-Hugo i Saltsjöbaden
I kväll sändes en minnesfilm om Ernst-Hugo Järegård, som dog för tio år sedan. Det påminde mig om när jag som kassör i Svensk förening för sexologi satt i styrelsen som arrangerade årets nordiska möte i sexologi (NACS) i Satsjöbaden 1997. Förutom att planera för ett vetenskapligt intressant program var vår uppgift att ordna underhållning på banketten för cirka 120 klniker och forskare i sexologi från de olika nordiska länderna.
Maj-Briht Bergström-Walan hade i god tid frågat Ernst-Hugo Järegård om han ville framföra en monolog om kärlek, vilket han omedelbart tackade ja till, skrev manus och låste in det i ett kassaskåp. På dagen D, som i konferensens bankettlördag, satt vi förväntansfulla i den tjusiga matsalen på Grand Hotell och väntade på Ernst-Hugo, som dock inte kom. Oroliga ringde vi hem till hans hustru Karin. Hon berättade att han hade sån fruktansvärd scenskräck att han absolut inte kunde komma. Vi försökte på alla vis få henne att övertala honom, det räcker om han bara kommer och visar sig, sa vi, han behöver inte framföra något på scenen. Eter många om och men sa hustrun att sonen skulle försöka köra honom till banketten.
Så småningom kommer Ernst-Hugo, i tjusig överrock, men ser blek och gammal ut. Vi tar honom under armen och leder honom till matsalen. När han möts av gruppens jubel vid ankomsten är det som en lampa inom honom som tänds. Ryggen raknar, ansiktets stramhet löses upp av ett stort leende och självsäkert går han upp på scenen, framför en monolog, ömsom spottande, ömsom smekandes med orden. Efteråt publikens jubel. Han lämnar banketten som en champion, tar alla i hand som vill tacka honom. Överlycklig. Lättad. Påfylld. För en stund.
Då hade han ganska precis ett år kvar att leva.
Även om jag tidigare spelat Bo Kaspers "Vi kommer aldrig att dö" med Ernst-Hugo är den väl värd att se och lyssna på igen. För Ernst-Hugo kommer vi aldrig att glömma.
Läs även andra bloggar om Svensk Förening för sexologi, NACS-konferens, Ernst-Hugo Järegård
Maj-Briht Bergström-Walan hade i god tid frågat Ernst-Hugo Järegård om han ville framföra en monolog om kärlek, vilket han omedelbart tackade ja till, skrev manus och låste in det i ett kassaskåp. På dagen D, som i konferensens bankettlördag, satt vi förväntansfulla i den tjusiga matsalen på Grand Hotell och väntade på Ernst-Hugo, som dock inte kom. Oroliga ringde vi hem till hans hustru Karin. Hon berättade att han hade sån fruktansvärd scenskräck att han absolut inte kunde komma. Vi försökte på alla vis få henne att övertala honom, det räcker om han bara kommer och visar sig, sa vi, han behöver inte framföra något på scenen. Eter många om och men sa hustrun att sonen skulle försöka köra honom till banketten.
Så småningom kommer Ernst-Hugo, i tjusig överrock, men ser blek och gammal ut. Vi tar honom under armen och leder honom till matsalen. När han möts av gruppens jubel vid ankomsten är det som en lampa inom honom som tänds. Ryggen raknar, ansiktets stramhet löses upp av ett stort leende och självsäkert går han upp på scenen, framför en monolog, ömsom spottande, ömsom smekandes med orden. Efteråt publikens jubel. Han lämnar banketten som en champion, tar alla i hand som vill tacka honom. Överlycklig. Lättad. Påfylld. För en stund.
Då hade han ganska precis ett år kvar att leva.
Även om jag tidigare spelat Bo Kaspers "Vi kommer aldrig att dö" med Ernst-Hugo är den väl värd att se och lyssna på igen. För Ernst-Hugo kommer vi aldrig att glömma.
Läs även andra bloggar om Svensk Förening för sexologi, NACS-konferens, Ernst-Hugo Järegård
Kommentarer
Trackback
