Sexologi

Då är årets nordiska sexologikonferens över för denna gång! Vi träffades i gamla stan i ett råkallt Tallinn och hade några intensiva dagar med föreläsningar, workshop och seminarier. Den estländska styrelsen var mån om att vi även skulle äta gott och ha trevligt, så kvällarna bjöd på bubbel och bankett med bland annat dansuppvisning.

Även om jag förstås passade på att prata med gamla och nya kollegor och masterstudenter i sexologi så prioriterade jag att intervjua så många yrkesverksamma sexologer som möjligt i mitt professionsprojekt. Det är spännande att ta del av engagerade och kunniga människors berättelser om sitt yrkesliv och att höra hur många olika arbetsplatser som faktiskt har sexologisk kompetens.

Jag bodde på Merchant's House Hotel, som verkligen kan rekommenderas med sina fantastiska rum varsamt renoverade från medeltiden. En kort promenad i Old Town hann jag också med, innan det var dags att åka hem.

Nästa år är det dags för Oslo att vara värd för NACS-mötet och som vanligt är vi många som längtar till nästa "släktträff"! Och dessförinnan är det dags för nästa världskongress, som 2011 är i Glasgow!




Wenche, ny masterstudent, och Jack, snart gammal...;-)

Berättelser är härliga; både att lyssna på, läsa och att skriva själv. Och vad glad man blir när andra läser ens egna berättelser! Fick nyss veta att ett bibliotek i Malmö valt ut min lättlästa bok Drömmen om Danskungen som Veckans lättläst!

För länge sen läste jag den fascinerande boken "Kvinnor som slår följe med vargarna". Författare var Clarissa Pinkola Estés, fil. dr och jungiansk analytiker och därtill "cantadora". Det betyder historieberättare, och Estés betonar vikten av mångkulturella sagor, myter och legender som ett sätt att återupprätta kontakten med sin kreativitet och sina rötter. Kärleken, sexualiteten, arbete och vardagslivet får då en större mening.

Den narrativa metoden som utgår från berättelser är också användbar inom forskningen. I Memory, Identity, Community. The Idea of Narrative in the Human Sciences (1997) menar Lewis och Sandra Hinchman att det mänskliga tänkandets aktiva och självskapande beskaffenhet kan fångas just i berättelser. Dessutom öppnar den narrativa metoden upp för en mångfald av olika berättelser där kulturella och etniska olikheter får ta plats och ”herreberättelsen” ifrågasätts.

Enrique Peres, kollega på Fakulteten för Hälsa och samhälle, har precis fått sin bok Från politisk flykting till docent utgiven. Eftersom jag själv hade förmånen att läsa och kommentera manuset innan det gick i tryck, så vet jag att det är en bok där en persons röst också ger återklang i flera kulturers olika röster. Det är en spännande och gripande berättelse, och också en viktig påminnelse om en av många anledningar till att människor lämnar sitt hemland för att söka sig ett nytt.

Nysläppt är även min favorit (nu måste jag ju framhålla Göteborg, för att inte som nyinflyttad Malmöbo helt svika mina tjugofem år på västkusten) Håkan Hellströms album 2 steg från paradise. Ett album att "förlora sig i, att famna från början till slut, och fem gyllene ögonblick att älska" skriver GP. Kan man formulera det bättre?! Musikaliska berättelser ur livet, som är underbart sorgliga, upplyftande och glädjesmittande! "Berätta nåt sörjligt, så vi får gråte lite" som de sa i min födelsebygd värmland för länge, länge sen...

Nyligen blev jag inviterad att ingå ett nystartat internationellt nätverk rörande forskning om "onscenity". Det tog ett tag att förstå det konstruerade ordet som alltså handlar om forskning om synliggörandet av sexualiteten i olika kulturella former och i vardagslivet. Alltså, "sexualiteten på scen", typ... Mer specifikt handlar det då om forskning rörande den lättillgängliga pornografin, unga människors uppväxande i det sk sexualiserade (ofta även nämnt som det pornofierade) samhället och normaliseringen av sexuella bilder och uttryck i mode, media och kultur och användandet av internet och andra digitala kommunikationsmedier i sexuella syften.

Med andra ord rör nätverket den forskning som professor Sven-Axel Månsson och jag tidigare gjort i ett nordiskt projekt, som bland annat publicerats i böckerna Generation P? Youth, Gender and Pornography 2007 och Sex överallt, typ 2006. Ibland har vi känt oss otåliga och tyckt att dessa studier uppmärksammas först nu. Kanske var vi tidigt ute....  I vilket fall, ämnet rör både föräldrar som oroar sig för vad deras ungdomar gör på nätet och för att de ska råka illa ut, och dem som undrar om deras partners är otrogna på nätet eller tittar på porr samt yrkesverksamma som på olika sätt kommer i kontakt med de mer mörkare sidorna av nätet som sexmissbruk, grooming, barnpornografi m.m.

Men faktum är att vår svenska studie trots allt visar att de flesta ungdomar använder sig av ett antal strategier för att inte råka illa ut och inte få sin självkänsla försvagad (i alltför stor utsträckning). Det hindrar dock inte många från att vara kritiska både mot vuxenvärlden som helhet (som de menar har ansvaret för den utveckling som skett) och mot pornografi i synnerhet. Men det å andra sida hindrar heller inte ungdomar från att konsumera porr, om än i olika utsträckning och i olika perioder. Verkligheten låter som vanligt sig sällan fångas i några enkla fraser. Och går det överhuvudtaget att prata om ungdomar som grupp - består inte de, precis som alla andra, av en samling individer av olika kön, med skilda bakgrunder, resurser etc.? Kanske är det så forskningen borde framskrida - att ta fram variationerna, det heterogena och det specifika istället för att klumpa ihop och generalisera?

Fast hur ska man då kunna teoretisera kring sina resultat och dessutom sprida dem till media - ibland som motbild till de grova förenklingar som vissa gånger målas upp både av Internet som ett mörkt hot och om ungdomars demoralisering? Ja, ja.... nu blev det svårt. Jag får återgå till insamlandet av data i en annan studie nu....

Det verkar alltmer som att Malmö profilerar sig som ett nationellt center för frågor rörande sexualitet, sexologi och sexuell hälsa. I oktober är det ånyo dags för ett spännande arrangemang i samarbete mellan Malmö högskola och RFSU! Mellan den 19 och 21 oktober är det Sexdagarna med föreläsningar om bland annat sexualundervisning i skolan, att snacka sex på jobbet och om köp och försäljning av sexuella tjänster.

Passa på att lyssna och diskutera med folkhälsovetare, doktorander, lärare, socialrådgivare med flera!

Att blogga om forskning, aktualiteter och undervisning är förresten ett tema i Sara Kjellbergs avhandling Forskarbloggar. Vetenskaplig kommunikation och kunskapsproduktion i bloggosfären. Den ska jag med spänning läsa då jag vet sedan tidigare att hon bland annat ser bloggar som sociotekniska system som alltfler forskare använder sig av. Men vad beror det då på, undrar jag, varför inte fler forskare använder sig av bloggen som en del i den vetenskapliga kommunikationen?

Solen skiner, höstlöven lyser rödgula; jag mår bättre och ska snart intervjua ytterligare en yrkesverksam sexologi i min professionsstudie. Vilken bakgrund har de som arbetar professionellt med sexologi? Vilka patienter, grupper möter de? Vilka arbetsmodeller och teorier används? Det är många frågor som så småningom ska få (många) svar. Spännande!

Vad är livskvalité egentligen? Är det att ha hälsan? Är det att känna harmoni (vilket man förstås kan göra även om man är sjuk)? Är det att ha god ekonomi och fin bostad? Eller är det en fråga som får olika svar, beroende på vilken dag det är - även om man frågar samma person? Eller beror det till och med på vem och hur man frågar?

Min kollega, från forskarstudierna i Göteborg, Magnus Tideman, numera professor vid Högskolan i Halmstad, har gjort ännu en uppföljning av levnadsvillkoren bland unga i särskolan och vuxna som har LSS-omsorger. Han jämför med undersökningen som gjordes på 1990-talet och konstaterar att då uppgav 30 % av barnen att de hade det mycket bra och den siffran har idag ökat till 45 %. Bland de vuxna så har det istället blivit en försämring. Det är fler som tycker att det har det dåligt (man frågar bland annat om arbete, ekonomi, bostad, hälsa, social samvaro) än för tjugo år sedan. 

Vad beror då dessa förbättringar respektive försämringar på? Har samhällsomsorgerna för barn blivit bättre, men inte för vuxna? De vuxna tillhör ju dessutom samma generation som inte tyckte de hade det så bra som barn heller. Eller handlar det om bemötande, valmöjligheter och känsla av sammanhang? Självklart är det komplexa frågor att studera och för den som är mer intresserad så kan rapporten laddas på via Libris.

Just nu är jag själv sjuk och har fått ställa in både föreläsning och konferens, vilket inte känns bra och min livskvalité sjunker drastigt. Men kanske andra värden framträder istället? Tacksamhet för allt som trots allt är bra och som man bör ta vara på och inte ta för givet. Alla dessa klicheér som plötsligt blir mer än ord...

Musik gör mig på gott humör i alla fall (fanns den frågan i formuläret?)! Ännu roligare förstås att höra sonens band live i radio!

 Livskvalité; särskolan, LSS-omsorger, Marissa Burns Trey