Sexologi

Imorgon  bitti är biljetten beställd till den europeiska sexologikonferensen i Porto och i samband med det sammanträde med världsstyrelsen i sexologi, där jag är ledamot. Nu verkar hotet från vulkanutbrottet på Island ha minskat på flygtrafiken, men istället har jag fått ett ordentligt virus som framförallt satt sig på rösten. Vad ska jag göra utan min röst på en stor internationell konferens? Hur kan jag då kommunicera med andra? Är det meningsfullt ur professionell synpunkt, förutom att det förstås är trist och jobbigt att resa när man inte mår bra.

Jag kommer att tänka på docent Jens Rydströms  intressanta föreläsning på masterprogrammet i torsdags, och hans reflektioner utifrån crip-teori. Vem är funktionsnedsatt, och vad skiljer den personen från en "vanlig"? Och vem bestämmer vad som är normalt och idealt? Just nu är det jag som är funktionsnedsatt. Och jag är en frustrerad "funkis", inte tu tal om det. Alla saker som annars kommer så lätt och snabbt ur min mun, stannar nu inne i mitt huvud om det inte utmynnar i ett hest ohörbart väsande. "Va?" undrar närstående, andra ser mer frågande på mig när jag inte kan svara direkt på en fråga utan försöker kommunicera med hjälp av hemsnickrat teckenspråk. "JAG KAN VISA DIG" säger vissa övertydligt och högt, medan andra börjar viska och själva gestikulera med händerna. Ja, intressant är det i alla fall att tillhöra "dom andra", "dom funktionsnedsatta" och "dom knepiga".

Kanske kan man precis som i en av berättelserna i Jonas Karlssons novellsamling "Den perfekte vännen" kommunicera genom olika låttitlar. Just nu skulle jag i så fall vilja förmedla känslan i soulsister; hey musikvän, syster  - med mitt eget tillägg; gör mig frisk! Och påminn mig om det priviligerade med att ha en funktionsnedsättning som förhoppningsvis är övergående.