Ok, det är mitt fel!
Populärpsykologiska ledstjärnor för en lyckad parrelation är förvisso jämlikhet, trygghet och respekt, men vad händer i terapin?
En ny avhandling vid LUnds universitet: Konsten att lyckas som par. Populärterapeutiska berättelser, individualisering och kön av Sara Eldén visar något annat. Terapier går ofta ut på att parterna ska leta efter fel hos sig själva, istället för hos sin partner. Eftersom det är lättare att ändra sitt eget beteenden (hmm?) än den andres (förvisso...) så diskuteras inte ojämn arbetsfördelning i terapier.
Eldén menar därför att terapier stärker könsstereotypa könsroller, då det inte är en framkomlig väg att till exempel diskutera att mannen inte drar sitt strå till stacken i hushållsarbetet.
När jag tänker efter så finns det en hel del "sanningar" om relationer som skulle kunna granskas närmare:
Det är inte ens fel när två träter (tänk om det faktiskt är det... )
Otrohet står för att båda måste förändra sig (jasså...?)
Kärlek börjar alltid med bråk (men ska man inte gå vid första slaget?)
Nåväl, varför sitter jag här istället för att ta tag i helgstädningen och rabattrensningen? Ok, det är mitt fel! Varför kasta sten när man sitter i glashus? LIke a rolling stone....
