Den sköna konsten med referenser

Att lära sig skriva referenser är en del av den akademiska världen, som har fler bottnar. En är förstås den korrekta och tydliga delen, som visar att forskaren är påläst och noggrann och hänvisar till korrekta källor. Men en annan del handlar om vilka man refererar till och hur, dvs en slags symbolvärde. Många vittnar om oron för att inte ha med referenser till "rätta" personer exempelvis vid forskningsansökningar - tänk om inte den sakkunnige själv finns med; hur påverkar det ansökningen?

Att börja med att läsa referenslistan i en forskningsrapport eller artikel är också vanligt. Här kan man oftast direkt avläsa vilket paradigm som forskaren placerar sig inom och, om man är insatt i området, på kort tid se om "rätt" referenser är inkluderade.

I Anthony Graftons bok om fotnotens historia berättas om Harry Belafontes möte med den akademiska världen och hur han gick till biblioteket med en lång lista med de referenser som han hittat i sina texter. Bibliotikarien tyckte listan var alldeles för lång och bad honom skära ner och bara ta de nödvändigaste. Belafonte svarade: "Jag kan göra det enkelt, bara ge mig allt  ni har av Ibid".

Det gäller således även att vara insatt, för att förstå det roliga... Det är en ytterligare en del av den sköna konsten med referenser!

Visst är det på liknande sätt med musik - fråga någon om vilka låtar en person förknippar med sin tonårstid och ganska så säkert kan man placera tidsandan och ibland till och med tro att man känner den personer och vilka åsikter som är förknippade med den musiksmaken.


 
Läs även andra bloggar om , , ,

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0